Jag var ganska så trött på morgonen, trots en timme extra i drömmarnas underbara värld. Dans uppdrag bestod i att hämta Per och tillsammans skulle de införskaffa oss alla fiskekort. Jag och Elis hade det mindre glamorösa jobbet att fylla mörthinken. Det visade sig inte helt lätt då de fyra mörtstugorna tillsammans, skamset med blicken fäst på marken och ena foten skrapandes i densamma, kunde visa upp en (1) sketen mört. Besvikelse, besvikelse, men eftersom tidigare mörtpimplingar gett god utdelning fanns nödproviant i form av mört, björkna och abborre i vår sump.
Färden fortsatte ända tills det skulle till att svängas av från den vägen vi färdades på, in på en lite mindre, skumpig, pittoresk liten skogsväg. Tröttheten och övertron på mina färdigheter att köra bil blev för mycket, och färden fortsatte inte in på den lilla skogsvägen, utan strax bredvid denna. Snödrivan vi rammade bryskt och bestämt var ganska mjuk, men spred med våldsam kraft ut sig över större delen av bilen. Jag och Elis hann titta på varandra i en millisekund innan vi brast ut i ett riktigt gapflabb. I med backen och krångla sig loss ur det vita fängelset, vi har ju trots allt bilen full i mört, mört som ska ge oss PB idag! I en korsning några kilometer fram får jag gå ut och borsta av snön från bilen, den skymde ju trots allt sikten en del. Bäst att inspektera eventuella skador och kan ganska snart konstatera att vi har tappat ”lite” plast i den lilla olyckan. Plast är skitdåligt och därför är det ingen förlust, intalar jag mig i ett mantraliknande rabblande.
Nere vid sjön möter vi Per och Dan. Per skottar fram vägen som gömmer sig någonstans under all snö, och Dan, ja han ler nöjt och berättar att jag nästan körde över hans förbrukade mat som passerat hela hans matsmältningssystem. Resultatet av två dagars av ärtsoppsätande behöver inte min bil just nu, sargad som den är.
Marschen över isen är lång, och i den knädjupa kramsnön förvandlas snart kraftansträngningarna till mustig mjölksyra i axlar, armar och ben. Packningen är tung, som vanligt, och mörthinken håller sånär på att försätta Elis i ett dödsliknande tillstånd. Väl framme vid dagens fiskeplats känner vi hur det bara kan bli bättre, soligare och en dag fylld av stora fiskar och spring på fäll i parti och minut. Men man ska ju aldrig tänka så, för då har man precis kastat en näve skit i fläkten.
Dans ”nya” borrskär visar sig vara motsatsen till användbara. Aldrig förr har det spenderats så mycket tid på borrande i förhållande till isens tjocklek som idag. Helt nya borrstilar uppfanns. Där fanns stå-på-tå-och-häv-hela-din-vikt-över-borren-metoden, där fanns, svär-gråt-skrik-och-slå-metoden, där fanns, gå-i-en-cirkel-med-borren-metoden, och många fler. Till slut hade vi fått ut alla spön, eller nej, inte alla. Vi ”sparade” några, för det räcker ju faktiskt med 14 spön på tre man … Nåja, det var ingen som orkade borra mer, okej? Ganska snart förbyts den nedslagna stämningen mot ett välbekant plingande. Elis ena vippa vajar triumferande i den mulna vintermorgonen och signalerar att dagen är på väg att förbättras. Vi smyger fram mot spöt, det går lina i stadigt tempo från rullen. Mothugget möter ett mediokert motstånd och efter en kortare batalj vevar Elis upp en fyrakilosgädda. Ingen stor fisk, men en bra start! Sen blir det en sån där dag, en sån där lång, händelselös, kall, mulen, blåsig och seg dag. Eftermiddagen bjuder förutom tre fäll med missad fisk i mothugget, även på en snipa signerad Per Stenberg. Per som för övrigt svor och förbannade sin otur då han missade två hugg i samma hål som snipan sedan dök upp ur. Dagen blir fortsatt seg och kall tills den sista halvtimman då solen äntligen behagar titta fram, bara för att snabbt försvinna bakom trädtopparna igen. Tillbakamarschen sker på ren vilja och längtan efter en varm dusch och lite ”riktig” mat. Bilresan hem är händelselös och vi skiljs åt med våra nedslagna sinnen. Vi konstaterar oinspirerat att det kanske får dröja tills nästa ismetepass, men känner jag oss rätt så sitter vi snart och vaggar likt tvångsintagna. Bara att ge sig ut igen för lite självmedicinering. På återseende alltså.
//Sebastian Wiman
www.fisheco.se
Foto: Elis Wessmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar